Interact with scientists?

Interact with scientists?

Today’s blogpost from Stockholm is a reflection on why citizens should interact more with science and scientists. From my perspective I see it as a question of democracy, development, sustainability and empowerment. A part of the transition process. As usual, a blogpost in Swedish follows after the English one. Som vanligt finns det ett inlägg på svenska efter det engelska. 

Dr Sara Borgström started the ARTS workshop at fascinating Färgfabriken by asking the rhetorical question ”what should we as researchers do?”. The question can be applied to a great many research related settings, but it got me thinking.

Why should citizens get involved and interact with scientists? Science today is issue-driven, aimed at solving societal problems. The scientists try to stay close to the people that are affected by proposed solutions and projects, but it is quite often an issue of preaching to the choir. The pattern is similar elsewhere. I think many state officials and municipality employees can vouch for that, that when they invite the community to a hearing it is often the same people that show up. People that are already involved, interested and determined to take part in the development of society.

How do we achieve greater citizen participation? It obviously doesn’t mean that any citizen will be able to decide the science agenda, but it does mean that the understanding of science and the needs of citizens alike will be deeper.

If more people understood the workings of science, I believe fewer would feel so confused and hopeless when the media publishes a sensational headline about climate change.

With science comes complexity and uncertainty, and that is a part of it. The scientific community is certain about human caused climate change, and I think this has been firmly grounded in public perception by now – but the scientific community does identify uncertainties within the climate system. These uncertainties are no justification for inaction though, and action we must take. With the COP21 meeting in Paris coming up, and important meetings like the one in Addis Abeba earlier this year and the adoption of the Sustainable Development Goals, 2015 sure is a remarkable year for our planet.

The media works under crazy pressure ranging from deadlines to (the lack of) financial leeway, and is sure to leave you confused about science at one time or another. As it happens, traditional media is where most people get in contact with science. We can change that.

Sure, science-citizen interaction is time consuming and challenging, but for the citizen especially I believe it to be a source of empowerment.

For the scientist the question of stakeholder legitimacy is important and encouraging. I do believe that goes for most scientists, but when we talk about scientists that work with sustainable cities and transitions initiatives, such as the ARTS scientists in Stockholm, Dresden, Budapest, Genk and Brighton, I believe it is even more important. They are working for a transition to a sustainable society, and that cannot be done without the people that live in that very society.


Inte sällan hör jag kommentarer om att forskare kommer med tvetydiga besked, att ”man kan ju få cancer av allt nuförtiden” och ”snart kan man ju inte göra någonting”. Det moderna samhället hyser en stor tilltro till forskare och vetenskapen, till sånt som anses bevisat (eller ännu inte motbevisat), samtidigt finns det ett stort gap mellan medborgarna och vetenskapen.

Jag tror att det här gapet bidrar till upplevelsen av förvirring, misstro och hopplöshet inför besked om exempelvis klimatförändringar och risken för cancer. Här spelar även media en roll, och den höga tidspress som journalister arbetar under.

När en forskare förbereder ett pressmeddelande om en ny studie är det inte ovanligt att styckena om komplexitet, osäkerhet och sannolikhet faller undan när journalisten tar över, och kvar blir en sensationsrubrik ämnad att väcka uppmärksamhet och sälja lösnummer.

Kvar står även forskaren, inte sällan lite lätt felciterad, hen kan därefter behöva förklara en del praktikaliteter som följer med forskningen.

Vad vill jag säga med det här? För några veckor sedan anordnade ARTS en workshop tillsammans med omställningsinitiativen som är med i studien. Dr Sara Borgström som leder arbetet i Stockholm öppnade dagen och kickstartade min tankeverksamhet genom frågan ”vad ska vi som forskare göra?”. Under tiden då frågan diskuterades utifrån forskarnas perspektiv, funderade jag på det omvända utifrån medborgarnas perspektiv. Varför ska medborgarna engagera sig i forskningen och forskarna? Varför ska medborgarna våga närma sig forskarna?

Dagens forskning skiljer sig en del från tidigare. Förut var det ”enklare” att syssla med nyfikenhetsdriven forskning, medan dagens forskning nästintill alltid måste lösa ett problem. Den måste vara ämnad för förbättring och förändring. Det är förstås bra på många sätt eftersom vi därmed satsar resurser på något som kan gagna samhället i stort, men det sätter även en stor press på våra forskare. Forskarna gör sitt bästa att hålla örat mot marken för att utröna vilka problem det är som behöver lösas i samhället, vilka problem som brinner mest i varje lokal kontext. Ibland bjuds allmänheten in för att lyssna och delta, men som det så ofta är i såna här sammanhang så dyker de redan intresserade upp.

Vi medborgare behöver bli bättre på att interagera med forskarna. Politikerna är våra folkvalda representanter men forskarna är våra problemlösare, visionärer och berättare, människor som kan hitta nycklar till en bättre framtid. Jag säger inte att det är en gyllene lösning, men om forskarna aldrig får öva på att kommunicera bättre och tydligare med medborgare som kanske inte sett sig ha rätt till en sådan dialog tidigare, kommer de aldrig att bli bättre på det. Det finns en chans att ett större engagemang i forskningen kan leda till en större förståelse, och därmed mindre förvirring när media blåser upp forskningsresultat till något de inte är. Deltagande är tidskrävande, men även stärkande. När vi vill bygga resiliens i social-ekologiska system krävs det att människorna – medborgarna är delaktiga.

Next Post:
Previous Post:
This article was written by

I am the citizen blogger in Stockholm, Sweden, and I am currently doing a Master in Environmental Science (Environment, Communication, and Politics) at Södertörn University in Stockholm. I have a Bachelor of Social Science in Development Studies and Sustainable Development, from Uppsala University. I am pursuing my dream and passion and I could never see myself not working with sustainable development. I love sloths, rust and old ships.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

CAPTCHA Image

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>