Progressives and mainstreamers, unite!

Progressives and mainstreamers, unite!

Are you aware that a super exciting research project, that has the ability to positively impact our community, is now approaching its final stages? Today’s blogpost tells the story of how the last year of ARTS brings me to a communicative and cooperative problem that we urgently need to solve. I went through a phase of being bad at parties, and it taught me something. (Svenska längre ner)

ARTS is that kind of project, that can have a positive impact on our community. The researchers at Stockholm Resilience Centre have been working super hard surveying the local transition initiatives. Despite them not being a homogenous group, it has been possible to identify patterns and reoccurring problems and possibilities that these initiatives face. This is important knowledge, as the researchers are to come up with some guidelines on how sustainability transitions can be accelerated and upscaled.

During the art competition turned art experiment that took place during the autumn of 2015 we were reminded that art matters when it comes to communicating transitions (amongst other things). This is something that can keep me occupied, and I have yet to come near an answer.

I have grown up in a regular middle class suburb to Stockholm, and the latter part of my schooling was done in an even more well off suburb. For me and my friends this has meant a privileged and sheltered upbringing. My concern and interest in the environment and my love of nature has always been there, but it was not until I started studying sustainable development at Uppsala University about seven years ago that my world was turned upside down, and then magically all the pieces of the puzzle had been found. I had found what I was looking for, and I instantly became bad at parties. After a few years I realised that my communication strategy was failing me in many ways, and I changed my tactic. I am not too sure about the result of this, but it seems as if my friends are quite happy nowadays. This leads me to the question. How can we reach out to the ones that are not already converted? How do we reach out to individuals whose political identity guides them to dismiss anything or anyone that appears a little bit “hippie”? My heart beats for transitioners, activists and civil disobedience. My wallet supports them. My brain and both feet are firmly grounded in a somewhat more academic and business like environment, and I wonder – when will we learn to cooperate?

P1060852

This is me, Magdalena, participating in a human chain demonstration in Mymensingh, Bangladesh. I felt out of place, not knowing the language, the culture, being a few sizes larger than the rest – but I had a blast. It can be a relief to get over yourself!

Academics and business people can speak the same language as the people in power (this is not an approval of the present power structure, just an acknowledgement that that is the present playing ground). Transitioners and activists are living the very life and reality we want to create, showing us that it can be done and it is not just a question of “no, no no”, but rather a different “yes, yes, yes”. It does take a massive change in behaviour to live a sustainable life in our industrialised and capitalist society, but it leads to something better – I am sure of this.

There is a tendency of transitioners and activists to view sustainability professionals as “sell-outs”, or “mainstream”, whilst the sustainability professionals view the transitioners and activists as naïve dreamers. This drives me nuts! We all want to reach the same goal, a sustainable future where we are living within the planetary boundaries, but we employ different methods.

We need to learn of each other, we need to dump some ideas and strengthen others. I do not hold the answer to this, but it is about time that the environmental movement’s different wings start cooperating. The State will never hold all of the solutions, nor will civil society. The same goes for businesses or academia. Everyone that dare to call themselves sustainability promoters ought to know by now that sustainability and resilience are dependent on the context, and the same goes for the solutions.

 What does this have to do with me being bad at parties? Well, if you can’t communicate sustainability and environmentally responsible behaviour to your friends and family without them completely shutting down, I am pretty sure you won’t be able to convince anyone else. Not the least people of different political background or interests than yourself. So, my wish to each and every one of you – look into the amazing research of ARTS, stay tuned for the results coming later this year, and think about how YOU can contribute to cooperation and learning – regardless of your political belonging, ideological beliefs, or old prejudice. Oh, and regardless of whether you identify (or realise that that is where you are most comfortable) as a progressive or a mainstreamer. We should just get over that.


 

Vet du om att ett forskningsprojekt vars resultat kan ha betydelse för Stockholm och stockholmarna nu går in på sitt sista år? Dagens inlägg handlar om hur ARTS sluttamp får mig att tänka på en kommunikativ fråga som vi behöver lösa, för implementeringens skull.

ARTS är just ett sådant projekt, och nu rullar vi in på sluttampen. Forskarna på Stockholm Resilience Centre har arbetat ihärdigt med att kartlägga och förstå de lokala omställningsinitiativen som finns i regionen. Det är ingenstans en homogen grupp, men det går fortfarande att se mönster och återkommande problem och möjligheter. Den här vetskapen kommer att vara viktig när forskarna ska lägga fram sina rekommendationer och ge vägledning i hur staten, staden, kommunen, samhället, kan accelerera och skala upp omställningen till ett hållbart samhälle.

Under hösten genomfördes konsttävlingen som blev ett konstexperiment, och vi blev varse konstens kommunikativa roll i omställningsprocessen. Det här är en fråga jag själv funderar mycket över. Jag är uppvuxen i en vanlig (i stockholmska mått mätt) medelklassvillaförort till Stockholm, med delar av min skolgång i en annan välbärgad villaförort, vilket för min del och för mina vänners del har inneburit en privilegierad och skyddad uppväxt.

Miljöintresset och vurmandet för naturen har alltid funnits där, men det var först när jag började studera hållbar utveckling i Uppsala för sju år sen som min värld vändes upp och ner, ut och in, och sen föll alla bitar på plats. Under några år var jag bad at parties, konstant en nagel i ögat. Sen insåg jag mitt kommunikativa misslyckande och ändrade taktik, med varierat men mestadels positivt resultat. Tror jag, det verkar som att mina vänner tycker att jag har lagt det på en bra nivå. De här orden leder mig till frågan. Hur kan vi nå ut med omställningsrörelsens mening och innebörd till de som inte redan bryr sig? Hur når vi de vars politiska identitet gör att de skyr dessa ”hippies” som pesten? Med ett hjärta som bultar för omställare, aktivister och civil olydnad, en plånbok som stödjer dem, och en hjärna och två fötter som rör sig lite mer i akademiska och företagsmässiga rum, så undrar jag när vi ska lära oss att samarbeta.

Akademiker och företagare kan tala samma språk som makthavarna (det här är inte ett godkännande av rådande maktstrukturer utan ett konstaterande att så ser läget ut – men inget är statiskt). Omställare och aktivister lever själva den verklighet vi vill skapa, de är de positiva och starka förebilderna som visar att det här går att göra – utan att göra avkall på livet. Det kräver beteendeförändringar, visst, men det leder till något bättre, det är jag övertygad om. Det finns en tendens hos de sistnämnda att betrakta hållbarhetsproffs som ”sell-outs”, medan hållbarhetsproffsen ser omställarna och aktivisterna som naiva drömmare. Det här gör mig tokig. Vi vill åt samma håll, vi vill alla skapa en hållbar framtid där vi lever inom planetens gränser, men vi har olika metoder. Vi behöver lära av varandra, vi behöver skrota några idéer och förstärka andra. Jag har inget svar på den här frågan, men det är dags att miljörörelsens alla falanger börjar samarbeta.

Staten håller aldrig alla lösningar, civilsamhället håller aldrig alla lösningar, företagen håller aldrig alla lösningar, akademin håller aldrig alla lösningar. Vid det här laget borde alla som vågar kalla sig hållbarhetsintresserade eller -dedikerade veta att hållbarhet och resiliens är kontextberoende, så även lösningarna.

Vad har nu det här att göra med att jag var bad at parties? Jo, jag betvivlar att du kommer vara framgångsrik i hur du kommunicerar hållbarhet och miljömässigt ansvarstagande om du inte ens kan göra det med vänner och familj utan att de totalt stänger av. Så, en önskan till er alla – ta del av ARTS häftiga forskning och resultat, och fundera över hur just du kan bidra till att vi börjar samarbeta och lära av varandra, oavsett politisk tillhörighet, ideologisk övertygelse eller gamla fördomar. Och förstås, oavsett om du identifierar dig (eller känner dig mest bekväm där) som en progressiv eller en mainstream. Dags att get over that!

 

Next Post:
Previous Post:
This article was written by

I am the citizen blogger in Stockholm, Sweden, and I am currently doing a Master in Environmental Science (Environment, Communication, and Politics) at Södertörn University in Stockholm. I have a Bachelor of Social Science in Development Studies and Sustainable Development, from Uppsala University. I am pursuing my dream and passion and I could never see myself not working with sustainable development. I love sloths, rust and old ships.

There is 1 comment for this article
  1. Pingback: Konsten att påverka – sina vänner - mitthållbarhetsjobb.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

CAPTCHA Image

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>